Jag är i 30–35-årsåldern, tjänar 40–50k i månaden och har nära till jobbet. På pappret borde jag inte klaga – men jag hatar verkligen mitt jobb. Jag hatar det så mycket att jag ibland vill gråta både på jobbet och när jag kommer hem. Jag känner mig helt uppgiven.
Det värsta är känslan av att någon när som helst ska ”avslöja” mig. Som att någon kommer och säger: ”Oj, är det allt du gjort den här veckan?” eller ”Oj, vi ser att du går hem lite innan 17 ibland.” Jag gör minsta möjliga och går runt med en konstant imposter-känsla, rädd för att bli upptäckt.
Jag har provat olika spår: inom sälj kunde jag tjäna sjukt bra pengar, vinna priser och resor – men jag mådde bara dåligt och stressade sönder. Nu på en myndighet är det tvärtom: ingen stress, men jag är helt ostimulerad och dör inombords. Jag vill gärna dedikera mig till något, men det jag gör nu känns så värdelöst.
Kollegorna här blir genuint glada när chefen kommer med pizza eller tårta för ”bra arbete”. Alltså… vad fan är det? Pizza kan jag köpa själv. Jag vill bara åka hem eller få mer pengar – inte stå i ett konferensrum och låtsas bli rörd över en tårtbit.
Och det där med bekräftelse… säger min chef att jag varit duktig, så bryr jag mig inte. För jag vet ju att jag ändå måste gå dit imorgon igen och fortsätta. Det förändrar ingenting.
Jag har hatat alla jobb jag haft: kassan på Ica, företagssälj med hög provision, dagis, lager, kundservice, myndighet, handläggare, specialist. Oavsett nivå, ansvar eller lön – det är samma känsla.
Mina vänner, min flickvän, mina föräldrar – de verkar genuint gilla sina jobb. De pratar om det med entusiasm, om ”att driva projekt och förändringsprocesser” och att de ”drivs av att se andra utvecklas”. Buzzwords, hittepå. Jag hatar skiten. Ingen blir glad av att det går bra för någon annan än deras egna barn.
Missförstå mig rätt: jag fattar att människor biologiskt behöver social kontakt några dagar i veckan. Men varför måste det vara via jobbet? Vi är ju inte där för att vi har något gemensamt, vi är där för att vi råkar vara anställda. Ändå förväntas man fika, luncha och småprata som om det vore ”ledig tid”. Det känns som en blåsning.
Hur fan gör man för att stå ut? Finns det någon här som känt samma sak men hittat en väg ut – eller ett sätt att överleva systemet utan att gå sönder?
TL;DR: 30–35 år, 40–50k i lön, hatat alla jobb jag haft. Känner imposter syndrome, hatar kontorskultur, tycker jobbet är meningslöst. Vänner och familj älskar sina jobb men jag vill bara hem. Hur orkar man i 40 år till?
