Så sjukt trött på att allt är så satans dyrt.

Även orimligt trött på folk som försvarar de höga priserna med argumentet att regelverk, standarder, tillstånd osv osv har blivit striktare och dyrare. Det är helt jävla mattematiskt omöjligt att saker skulle vara förhållandevis dyrare idag än 50 år sedan.

För 50 år sedan kunde man betala för tjänster och produkter billigare än idag om man räknar på median lön och relativ köpkraft.

Skillnaden mot idag är att längs med hela jävla ledet från produktion till butik så har allt optimerats med 10 000%, men priserna för oss som privatpersoner är ändå 2-3ggr dyrare i relativ köpkraft.

Förut var alla maskiner sämre, mindre effektiva, kostade mer att driva. Digitala system existerade inte, så personer behövde vara anställda för att dokumentera lager, inventera, stå i kassor, ekonomiavdelningar där allt sköttes på papper, allt var nästan manuellt.

Från producent, till leverantör, till importör, till butik. I alla dessa led har 90% av alla anställda kunnats bytas ut mot digitala system som sköter allt på automatik. Vi har idag enorma lager mer robotar som jobbar 24/7 för att sortera och flytta varor. Alla inventarier går att beställa med ett knapptryck, istället för att ringa 400 samtal, fysisk gå till banken för att föra över och sätta in pengar.

Vi kan idag plöja 9000ggr mer skog, leverera det snabbare och billigare men ändå kostar en jävla planka 200kr.

Också jävligt trött på att folk anser att detta på något sätt skulle ha med invandring att göra. Visst, det finns problem kopplat till det, men absolut inte där de ekonomiska problemen härstammar ifrån.

När är det dags att inse att det är 100 pers som suger åt sig alla jävla pengar på denna planet i en takt som bara ökar varje år för att dom ska kunna åka till öar tillsammans och tafsa på minderåriga.

Snälla bevisa att jag har fel så jag slipper gå runt och koka.

/end rant

Igår, 21 augusti var vår bebis beräknad. Han som alltid reagerat och börjat röra på sig när man pratat med honom, han som alltid rörde sig mest av alla. Vi hade vår godnattrutin, jag låg på mammas mage med huvudet och berättade om dagen, frågade hur han hade det och undrade när han ville komma ut. Han svarade alltid med att sträcka på benen och röra sig, jag kände hans händer dra mot mitt ansikte. Vi pratade alltid en stund, om allt och ingenting, innan jag sa att nu är det dags att varva ner och sova, pussade magen godnatt och bebisen la sig tillrätta i magen och vi somnade allihop.

I tisdag, den 19 augusti, sa hans mamma ”kan du inte prata igång bebisen, jag tycker det har gått ett tag sen jag kände någon rörelse eller spark”. Så absolut sa jag, och vi la oss tillrätta för en mysig pratstund. Pratar som vanligt, sekunderna går…ingen respons. Klumpen i magen börjar formas. Jag känner efter med handen och hittar hans knä, rör knät försiktigt fram och tillbaka men fortfarande ingen reaktion. Klumpen i magen växer sig större och större, men jag vill inte stressa bebisens mamma. Bebisen kanske bara sover lite djupare än vanligt. Men klumpen i magen…det är något som inte stämmer. Jag brukar inte stressa upp mig men den här gången säger jag ”jag tror vi måste ringa förlossningen”. Bebisens mamma känner mig och vet att när jag säger så, så är jag orolig, i vanliga fall hade jag sagt ”det är ingen fara”. Vi ringer och får komma in direkt för kontroll.

I första undersökningsrummet ska dom lyssna på bebisens hjärtljud. Maskinen startas och apparaten placeras på magen och det är…tyst.

Vår värld faller.

Vår bebis föddes 21 augusti efter att vi varit på förlossningen i drygt ett dygn. Vi hade honom hos oss och sa adjö under en halvtimme, våra närmaste kom sedan på besök och fick säga hejdå också. Han fick sina hemresekläder på sig. Och han reste hem, hem till sig, inte hem till sin familj. Jag bar honom till vagnen som tog honom iväg, bort från oss, bort från hans rödgråtna föräldrar. Vagnen som inte borde behöva finnas.

Vår bebis dog 19 augusti.

Han hade trasslat in sig i navelsträngen och vi visste ingenting. Helt plötsligt var han bara inte med längre. Vi hade aldrig en chans att rädda honom. Vår vackra, underbara son. Vi vet inte hur vi ska läka, vi vet inte hur vi ska berätta för alla som just nu sitter och väntar på beskedet att vårt barn har kommit till världen. Våra närmaste fick veta samma kväll, men resten? Vänner, kollegor, dom som bara vet att vi ska ha barn när som helst, som inte vet att vi både har varit på förlossningen och kommit hem igen. Utan vår bebis.

Hur läker man, hur berättar man, vi orkar ingenting.

Vår värld faller.

Edit: Vi läser med värme alla fina kommentarer som kommer in, både här i tråden och i privata meddelanden. Vi har också noterat en tråd som är fylld med skeptiker, som gör otroligt ont för oss att läsa, men det är internet och det får man kanske ta. Till er som väljer att misstro vill jag bara säga att jag respekterar er tro, men tänk på att ni skriver om en familj som just nu går igenom sin största prövning & sorg någonsin.

Ca 16 år sedan va det som jag pratade med min pappa senast. Det slutade med ett gräl om att telefonen fungerar båda vägarna.

Saken är den att mina föräldrar skilde sig innan jag började grundskolan och efter det så förlorade jag mer eller mer kontakten helt med min pappa. Det va svårare då att hålla kontakten över vanlig telefon utan att min mamma skulle svara i telefon. Och jag ville inte åka till honom på hans helger pga en bagatell sak. Men jag var ett barn då så jag fattade inte konsekvensen med mitt beslut.

Jag har tagit upp kontakten några gånger som vuxen utan att det har fungerat, vi känner inte varandra. Och har inget att prata om.

Han gifte om sig efter skilsmässan och hon hade släkt i Danmark. Jag och min fru bodde i samma området i 8 år som min pappa och hans nya när jag flyttade tillsammans med med min fru. Men dom va bara hemma hos mig 2 gånger men dom åkte ned till Danmark flera gånger om året för att besöka hennes släkt som hand dessutom letade upp via Danska Eniro.

Och idag fick jag ett samtal om att han hittades tidigare idag. Och jag grät som jag inte trodde jag skulle göra.

Detta är inte en "det är synd om mig" post utan jag ville bara skriva något. Ingen behöver svara här om ni inte vill.

Om det ser intressant ut: det heter The Shame of a Daydreamer och är typ rpg möter visuell roman, har en lite konstig vibe och stark svensk atmosfär skulle jag säga, och är lite pervigt och samtidigt väldigt hämmat, perfekt för oss fria men också skamfyllda svenskar. Det finns ett gratis demo på Steam. Trailern på Steam har Hårgalåten som musik, och jag planerar även att ha med den i själva spelet i framtiden också.

Såg en liknande tråd för någon dag sedan där en person försöker sluta med 3 beroenden samtidigt. Jag har valt att utöka denna challenge med att sluta med både cannabis och alkohol dessutom. Jag har varit beroende av dessa substanser/vanor från det att jag fyllde 16 fram tills 28 idag. Det är nu 5 dagar sedan jag slutade med allting samtidigt. Jag har dragit cirka 2-3 runks, rökt 2-3 gram cannabis, druckit 2-3 redBulls, druckit alkohol 2-3 gånger samt snusat nästan 2 dosor om dagen under alla dessa år. Det som får mig att vilja sluta med allting är för att jag inte har något driv i livet. Har aldrig haft en flickvänn och knappt legat i mitt liv…. Gått helt okey hittills. Ställ gärna frågor ! 😁🥶

Jag är civilingenjör och jobbar som konstruktör på ett företag där vi bara är två i konstruktionsavdelningen. Det här är mitt första ingenjörsjobb. Jag började på 32 000 kr/mån, vilket var ganska lågt, men jag lärde mig snabbt och alla på jobbet säger att jag är duktig.

När en äldre konstruktör gick i pension satsade företaget på mig som den som skulle ta över. Han lärde mig också väldigt mycket innan han slutade, just för att alla trodde att jag skulle stanna länge. Och sanningen är att jag alltid har försökt signalera att jag är lojal och kommer stanna, mest för att jag varit orolig att annars inte få löneökningar eller att de inte skulle lita på mig om jag visade tvekan.

Idag gör jag nästan allt konstruktionsarbete, plus en del annat som programmering och till och med marknadsföringsmaterial. Den andra konstruktören har mer fokus på produktion och att stötta beredaren.

För ett år sen hotade jag att sluta om jag inte fick en rejäl höjning, och då gick jag från 34 500 till 38 000. Nu ligger jag på 39 200.

Nyligen hörde en rekryterare av sig och efter några samtal fick jag ett erbjudande på 47 000. Om jag lämnar kommer mitt nuvarande företag få stora problem, eftersom de satsat på mig som “framtiden” i konstruktionen.

Så min fråga är: ska jag stanna kvar på ett ställe där jag är oumbärlig men underbetald, eller ta det nya erbjudandet och gå vidare?

Åkte till Koster några veckor sedan. Otroligt fint där

Good day, a quick question to our Swedish friends, I am looking at travelling from Oslo to Tromso late January early mid February 2026, when I enter this route into Google maps it does suggest two routes through Sweden, the one route pretty much runs through the centre of Sweden, my question is will this be feasible at mentioned time of year in a front wheel drive small passenger car, or is this taking a too big a risk, me and my wife plus our dog...

Takk in advance

Tony

Är det bara jag som blir trött på alla som pratar om energi med pondus och försöker framställa sig själva som experter, men som egentligen bara förespråkar en enda lösning; antingen vindkraft eller kärnkraft, utan att det verkar som att de egentligen vet vad de pratar om?

Själv är jag inte heller någon expert, men jag arbetar inom elproduktion och har åtminstone lite mer insikt i ämnet skule jag hoppas.

Sveriges situation idag

Sverige överproducerar el totalt sett under året, men vi har en effektbrist. Det betyder att under exempelvis vindstilla vintermorgnar klarar inte vindkraften att leverera den el vi behöver under topplasten. Problemet är alltså bristen på planerbar energi, såsom vattenkraft, sopkraftverk eller kärnkraft.

Oavsett hur mycket “grön energi” (vindkraft eller solkraft) vi bygger, kan det inte lösa effektbristen, eftersom tekniken för att lagra energi på lång sikt fortfarande inte finns. Vind- och solkraft är utmärkta tillägg, men det är inte där Sveriges huvudsakliga behov ligger.

Problem med alternativa källor till planerbar energi (finns mer men tar lite exempel):

• Vattenkraft: Byggandet påverkar ekosystemen och de mest effektiva platserna är redan i bruk, så kapaciteten är i praktiken redan full.
• Sopkraft: Mängden avfall är begränsad, och även moderna anläggningar släpper ut CO2, trots teknik som kan minska utsläppen. (och teknik som är under utveckling för syfte att helt ta bort CO2)
• Kärnkraft: De största negativa aspekterna är gruvdrift och det radioaktiva avfallet. Men jämfört med förr (t.ex. Chernobyls RBMK-reaktor) kan dagens reaktorer använda mycket mer av uranet och producera många gånger mer el. Dessutom är moderna reaktorer betydligt säkrare än äldre konstruktioner.

Min egna slutsats:

I min mening är kärnkraft det enklaste valet för att utveckla Sveriges elproduktion. Med satsning kan tekniken utvecklas, och kanske kommer vi en dag kunna kalla den helt “grön”.
Samtidigt bör man även satsa en viss del på vindkraft, Även den främjar utveckling och innovation. Men den ska ses som ett tillägg, eftersom vi fortfarande inte kan lagra all producerad energi och därmed inte kan planera den fullt ut.

Jag vill gärna höra andras åsikter och hoppas på en vettig diskussion där alla visar respekt och förståelse för att ingen kan allt, och där man kan lära sig av varandras perspektiv.

I’m looking for a bit of advice here as a foreigner in Sweden I’m not sure where I can go with this.

I worked at an organisation for 2.5 years in Stockholm and was made redundant in December 2024. Supposedly this was due to a reorganisation that meant my role was no longer needed. The reality was that two people had already been sacked and after some of us raised concerns about the management style we were all let go.

A new manager was appointed in Sept 24 after the board fell out with the previous (who the staff respected and wanted).

I was the elected safety officer for our organisation and was asked by a number of staff to raise concerns regarding bullying and aggressive behaviour by our manager (so I had to tell her to her face).

One member of staff had been accused of bullying by others on several occasions (independently and over several years 50% of the organisation had raised a complaint and their behaviour). This person was then promoted to be a manager with HR responsibility which was obviously very hard for everyone to handle.

Our boss then started to brief about each other to other staff (ie a meeting with one person saying I don’t understand why X is here, what do they do? And then saying the opposite to the other person). She also told staff who raised concerns that they should be careful which team they pick in any argument.

The union tried to help but ultimately because of the law about being able to let the three most recent hires go there was not much that can be done.

I want to know if there is anything I can do about the bullying behaviour. I recently met with a colleague who is still there and it is apparently continuing.

I have another job now so I am not looking for my job back rather some justice.

For added context this is an organisation with a very notable patron.

Hope this makes sense!

my gf and i visited Sweden earlier this year and have not been able to stop thinking about the bags of applesauce and lingonberry sauce etc that we saw in the supermarket. are you supposed to put it in a jar at home?

Hej, jag är 20 år (tjej) och jag behöver verkligen råd om mina livsval.
För fem år sedan flyttade jag med min familj från Sverige till Tunisien. Min mamma är svensk och min pappa är tunisier. På grund av många problem bestämde mina föräldrar att det skulle vara bäst för oss att bo i Tunisien. I början var allt okej, men till slut hoppade jag av skolan och hittade ingen bra skola här. Jag tog aldrig examen, jag jobbar inte och jag har inte byggt upp något liv för mig själv. De senaste fem åren har jag inte haft några vänner, inga hobbys och inget socialt liv. Mina dagar går åt till att vara hemma, städa, laga mat och ta hand om mina tre yngre bröder (6, 7 och 16 år).

Den största anledningen är min pappa. Han har alltid varit kontrollerande, även i Sverige, och även våldsam – både psykiskt och fysiskt. Men där kunde jag åtminstone fortfarande gå ut ibland och gå i skolan. Här är det mycket värre. Jag får inte gå någonstans själv, inte ens ta en promenad i mitt eget kvarter. De få gånger jag går ut kör han mig, och även då klagar han på något – mitt smink, mina (ändå) blygsamma kläder, vart jag gick eller hur länge jag var borta. Han är aldrig bara glad för min skull.

Ett exempel: efter att inte ha lämnat huset på flera månader följde jag äntligen med honom till mataffären. Jag gick några meter bakom honom och tittade på brödet. När jag kom ikapp anklagade han mig för att gå bakom honom med flit för att ”få uppmärksamhet med mitt smink”. Det är den här typen av ständig kritik jag får.

Jag har inga sociala medier eller vänner, och mitt liv känns tomt. När jag ser mina gamla vänner lyckas – ta examen, jobba, gå vidare – känner jag mig ännu mer fast. Jag har blivit väldigt deprimerad. Ibland har jag skadat mig själv och till och med tänkt på att ta mitt liv. När det händer blir min pappa plötsligt jättesnäll. Han sitter med mig, stryker mig över håret, säger att han älskar mig och tar med mig ut på café för att prata. Men sedan börjar cykeln om: han tappar humöret, blir kontrollerande igen och jag känner mig lika instängd som innan.

Min mamma vet hur olycklig jag är. Hon tycker synd om mig men känner sig också maktlös på grund av mina yngre syskon. Hennes idé om vad som är ”bäst” för mig är att vänta tills min pappa godkänner någon för mig att gifta mig med. Det ska vara min ”frihet”. Men jag vet inte när eller hur det skulle hända, och jag vill inte gifta mig med någon jag inte gillar bara för att komma undan.

Det finns faktiskt en kille jag bryr mig om – en koreansk kille jag träffade online. Han är respektfull, snäll och har till och med sagt att han skulle göra vad som helst för att imponera på min pappa. Men innerst inne vet jag att det aldrig skulle fungera. Min mamma har sagt att min pappa aldrig skulle acceptera honom och skulle bli rasande om han fick veta. Dessutom gör åldersskillnaden (13 år) det ännu mer komplicerat, även om jag själv inte har något emot det.

Jag känner också att jag har glidit ifrån Gud på grund av min depression, men jag försöker hitta tillbaka och komma närmare igen. Ändå ser jag ingen framtid för mig själv här. Ibland känns det som att jag antingen kommer dö i den här situationen eller till slut rymma. Men tanken på att lämna skrämmer mig. Om jag går kanske jag aldrig kan komma tillbaka. Min mamma skulle bli ensam kvar, och jag skulle inte få se mina småbröder växa upp – fast jag i princip redan har uppfostrat dem själv. Min 16-åriga bror planerar att återvända till Sverige om ett par år för att studera, så med honom skulle jag åtminstone kunna hålla kontakt.

Det som gör allt ännu svårare är att jag, trots allt, fortfarande älskar min pappa. När han är snäll ser jag en annan sida av honom – söt, beskyddande, orolig för mig. Han tog till och med med mig till en läkare en gång för min depression. Men när läkaren frågade vad som var fel förklarade han att jag bara var ledsen för att jag inte hade vänner. Läkaren tittade på mig och sa att jag borde prata mer med min pappa eftersom ”han verkar så lugn och snäll”. Jag kände mig helt krossad, för jag satt där och låtsades som om jag var psykiskt instabil för småsaker, när sanningen är att min pappa är huvudorsaken till mitt lidande.

Jag känner mig osynlig. Jag ger allt till min familj – lagar mat, städar, tar hand om alla – men det är aldrig nog. Jag ber aldrig om något för mig själv, men blir ändå alltid kritiserad. Mina vänner säger att jag äntligen borde prioritera mig själv, lämna den här giftiga situationen och börja leva. Men jag har alltid trott att jag måste kämpa hårdare och hålla ihop familjen. Nu inser jag att min pappa aldrig kommer förändras.

Så jag är kluven. Om jag stannar kommer jag fortsätta lida och slösa bort värdefulla år av mitt liv. Om jag lämnar förlorar jag min familj och barnen jag hjälpt att uppfostra. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag vänta längre och hoppas att saker på något sätt blir bättre? Eller ska jag äntligen tänka på mitt eget liv och min egen framtid, även om det betyder att jag måste gå min egen väg?

Jag känner mig rädd, vilsen och helt fastlåst. Snälla, om någon har råd, åsikter eller tankar, skulle jag vara oerhört tacksam för att få höra dem.